I min undervisningsgrupp är det jag från Sverige, en lärare från Tjeckien och åtta från Polen. Under de här veckorna och har vi stött och blött utbildningssystemen i dessa länder och jämfört och försökt se fördelar och nackdelar. Några reflektioner jag har gjort:
Lärare har ingen hög status i något av länderna.
När det handlar om storleken på undervisningsgrupperna gör både Polen och Tjeckien skillnad på vilket ämne som ska undervisas och språkgrupperna är speciella eftersom de absolut inte får överstiga tjugo elever, men oftast är grupperna runt femton. När jag berättade att jag har haft trettio nybörjare i trettonårsåldern i en grupp i år tappade de hakan och undrade om det ens är praktiskt möjligt att undervisa så många på en gång. Jag försökte förklara hur jag jobbar med par- och gruppövningar och att jag inte så ofta gör muntliga helklassuppgifter. Det hade särskilt några lärare från Polen svårt att förstå. När vi spelade ett spel i smågrupper undrade de hur man gör för att kontrollera att ingen elev säger fel när de spelar om man har flera grupper som spelar samtidigt.
Betyg och bedömning har vi pratat ytterst lite om men några gånger när vi pratat om hur man motiverar eller får eleverna att arbeta har jag hört att en del lärare nästan använder betygsättning som ett hot. Om eleverna inte arbetar tillräckligt kan läraren säga under lektionen att det här kommer jag betygsätta och då blir det fart på eleverna.
Betyg i uppförande var en annan punkt som vi diskuterade men där lyckades jag inte nå fram riktigt med mina tankar om det eftersom det är en sådan självklar del för dem.
Jag tror att vi i Sverige har ett mycket närmare förhållande till våra elever. I både Polen och Tjeckien niar eleverna sina lärare och kallar dem Frau Lehrerin. I Tyskland niar eleverna också lärarna och använder efternamnet Frau Härsing. Att niandet är avskaffat i Sverige och att mina elever kallar mig Cecilia, Du eller kanske Hörrö! var en överraskning för dem. Sedan säger kanske inte niandet i sig något om hur förhållandet är till eleverna. I de andra länderna får man inte röra eleverna, inte ens en lugnande klapp på axeln är okej. Jag berättade om våra pedagogiska luncher och hur jag uppskattar att få sitta ned tillsammans med ungdomarna och prata om annat än skola vilket också är annorlunda i deras ögon.
Eleverna från Polen och Tjeckien är mer vana vid att lära sig saker utantill och det har de nytta av när de lär sig språk. De arbetar nog också flitigare och hinner därför lära sig mer, särskilt grammatik. Moment som hos oss knappt hinns med under gymnasiet behandlas redan efter två år i Polen och Tjeckien. Däremot kommunicerar nog mina elever mer fritt, särskilt när det gäller skrivande som man verkar vänta lite med i de andra länderna. Mina elever kommunicerar friare men inte korrekt och de behöver oftare använda hjälpmedel som ordbok är mitt intryck.
Det var några tankar!
Kram,
Cecilia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar